Svensk försvarspolitik har lagts om i ganska stor enighet under det senaste decenniet. Trodde jag. En rad regementen har lagts ner, värnplikten har avskaffats, vi håller på att bygga ett insatsförsvar i stället för det gamla invasionsförsvaret. Men på ett seminarium ordnat av Folk och försvar under Almedalsveckan förstår jag att skillnaderna egentligen är mycket stora mellan blocken, liksom mellan enskilda partier inom blocken.
Hur skall försvaret byggas upp? Försvarsminister Sten Tolgfors har Alliansens förslag klart. Han ser inga militära hot mot Sverige. Det blir mer fråga om gemensamma insatser med EU eller FN på andra håll i världen. Länder i sönderfall, som Afghanistan, blir härdar för terrororganisationer och hot mot alla. Att Sverige deltar i insatsen där stärker indirekt vår egen säkerhet. Det är en form av solidaritet.

Folkpartiet vill upprusta
Folkpartisten Allan Widman går längre i klarspråk. Sverige skall kunna producera stridskraft. Han har ett mål på 28 200 soldater, som förmodligen blir heltidsanställda. Genom frivillig intagning till utbildningen får man ungdomar, både pojkar och flickor, som är motiverade. Värnplikt betyder ett tvång som knappast är möjligt längre.
Här skär sig åsikterna. Socialdemokraten Anders Karlsson talar för den gamla svenska idén om alliansfrihet. Vårt försvar skall utgå från våra egna behov. Han vill ha kvar värnplikten. Alla kallas in, även flickor, antar jag, för en kort grundutbildning. Sedan tar man ut på frivillig väg, kanske 4000 varje år, till specialförband. Partiet stöder insatser som den i Afghanistan. Karlsson är starkt emot yrkessoldater. Har man ett brett underlag kan man sen ta ut dem som verkligen är lämpade för dessa mycket speciella uppgifter. Till helt frivillig intagning kommer väl bara stridisarna.
Man förlorar också den folkliga förankringen. "Inom tre mandatperioder är Folk och försvar borta!" säger han till Alliansen.

Fredsbevarande FN-styrkor
Vänstern och miljöpartiet går längre i antimilitarism. Sverige kan samarbeta med de nordiska länderna men ingen beblandning med Nato!
Därför bör våra soldater snarast lämna Afghanistan. Vi skall arbeta med civilt bistånd, inte strida. Värnplikten skall i princip vara kvar. De vill liksom Karlsson ha mer FN-styrkor som bara skall agera fredsbevarande.
När det gäller vapenproduktion och vapenexport går skiljelinjerna lite annorlunda. Folkpartiet och socialdemokraterna är mest positiva. Karlsson vill behålla vapenindustrin, av arbetsmarknadsskäl? Widman vill gärna exportera. Vi har hög kompetens och hävdar oss bra på marknaden.

Oetisk vapenexport
Någon från Kvinna till kvinna tar upp det oetiska med vapenexporten. Svenska vapen finns i konflikter på många håll i världen. Bara vänstern tar upp det och menar att lagstiftningen är otidsenlig. Nu behövs internationella regler under FN. Och mycket större restriktivitet med exporten.
Hur skall nu det här finansieras, det är valfrågan. De rödgröna skär ner med 6 miljarder i sin budget. Det skall ske genom färre internationella insatser och inga nya helikoptrar. Folkpartiet är mest yvigt här också. Det skall byggas både u-båtar och helikoptrar. Och Widman vill ha tillbaka militären på Gotland. Jag tror inte han har frågat oss gotlänningar om det.
På Tolgfors fråga om en ny rödgrön regering kommer att riva upp det liggande gemensamma försvarsbeslutet finns inget klart svar. Men det kommer före valet!