Under gårdagen läste jag Expressens ledare "Freda snuset på sjukhuset" och blev irriterad. Ämnet är förbudet att sälja tobak på de lokala kioskerna vid sjukhuset och att anställda inte får röka på arbetsplatsen inom vården.
När jag bodde i Jämtland infördes det där och jag tänkte att detta måste väll vara ett tramsigt undantag. Sedan flyttade jag till Uppsala för att studera. Insåg att förbudet även fanns där. 11 av 21 landsting där även Gotlands kommun räknas har ett förbud mot att sälja tobak. Rökförbudet finns i 19 av 21 landsting och gäller även här.

Hälso- och sjukvårdsförvaltningens "Policy angående tobak för Hälso- och sjukvården i Gotlands kommun" motiverar beslutet med tobakens faror och dess beroendeframkallande effekter. Beslutet gäller främst rökning och motiveras därefter. Att patienten skall besparas från upplevelsen att möta en läkare (eller snarare sjuksköterska/undersköterska eftersom möten med läkare är så korta nuförtiden) som luktar rök är förståeligt. Särskilt eftersom astma är så pass vanligt.
Därför blir jag inte vred när jag läser att anställda måste gå utanför sjukhusområdet för att röka, eller att de måste byta om ifall de har patientkontakt. Det känns motiverat.
Men att tobaksförsäljning skall vara förbjudet inom förvaltningens område det är överförmynderi. Särskilt eftersom man också då förbjuder försäljning av snus. En snusande läkare (jag menar sjuksköterska/undersköterska) drabbar ingen patient.

Att snusa drabbar ingen annan. Låt oss själv avgöra när vi vill sluta snusa. Om och när vi gjort det valet så kommer vi beredvilligt till vården för hjälp. Gör inte det valet åt oss.
Jag tänker på den stackars äldre mannen som blir inlagd på lasarettet. Ensamstående. Barn och barnbarn har flyttat till Stockholm, London eller Berlin. Det ska inte vara ett äventyr för den mannen att köpa snus. Lika upprörd blir jag när jag får hör att äldre vägras en nubbe på midsommar där de bor på sitt äldreboende. Livskvalitet är också vård.